/²çɪn.nə/
OriginFrom Old Norse kirna f, from Proto-Germanic *kernǭ. The verb is derived from the noun.
Formskinna(definite, singular) · kinner(indefinite, plural) · kinnene(definite, plural) · kinna(alternative) · kinnar(present) · kinna(past) · kinna(participle, past) · kinnast(infinitive, passive) · kinnande(participle, present) · kinne(imperative) · kinn(imperative)